Jag ska inget ha

Ägaren till restaurangen har hört av sig till oss och verkar väldigt sympatisk. Han var jätteledsen över att vi hade haft en så tråkig upplevelse hos honom och bad att få bjuda oss (+ pojkvänner!) på en ny middag. Han berättade även att tjejen vi haft som servitris bara jobbat extra där, han har pratat med henne och hon kommer inte jobba där mer. Jag återkommer med en rapport efter att vi vart där och ätit och förhoppningsvis kommer den ge en mer sanningsenlig bild av hur El Clasico egentligen är, när deras vanliga personal jobbar. Enligt min kompis som var in och pratade med David, som är en av delägarna, så var han jättetrevlig och genuint bedrövad över hur det hade blivit. Självklart får stället en chans till!

EDIT 1/10 2009:

Ägaren till restaurangen har hört av sig till oss och verkar väldigt sympatisk. Han var jätteledsen över att vi hade haft en så tråkig upplevelse hos honom och bad att få bjuda oss (+ pojkvänner!) på en ny middag. Han berättade även att tjejen vi haft som servitris bara jobbat extra där, han har pratat med henne och hon kommer inte jobba där mer. Jag återkommer med en rapport efter att vi vart där och ätit och förhoppningsvis kommer den ge en mer sanningsenlig bild av hur El Clasico egentligen är, när deras vanliga personal jobbar. Enligt min kompis som var in och pratade med David, som är en av delägarna, så var han jättetrevlig och genuint bedrövad över hur det hade blivit. Självklart får stället en chans till!

För det första, ät aldrig någonsin på El Clasico Tapasbar på Skånegatan i Stockholm.
Jag och Lina gjorde det bittra misstaget idag att gå dit för att äta middag vilket vi ångrade flera gånger om under kvällen.

(Vi fick in den här ensamma lilla rätten 20 minuter innan resten.)

Var ska jag börja?
Förutom att servitrisen inte riktigt hade koll på vad vi hade beställt och serverade andra gäster, som kommit en bra stund senare, maten för oss, så blev vår kväll helt kaotisk på slutet, när det var dags att betala.
Servitrisen var klart påverkad av något, troligtvis droger och hon var svår att dels få kontakt med, hon hade ingen koll på vem som beställt vad och kom ut med saker till vårt bord som ett annat sällskap hade beställt osv. Hon dök upp med en capuccino och ställde den hos oss, vi hade inte beställt den, vilket hon inte trodde på, trots att bordet bredvid oss,, ropade att de hade bett om den. När vi väl då bad om notan fick vi helt fel saker på vår nota, exempelvis capuccinon hon precis försökt servera oss men hon hävdade igen att vi hade fått och druckit upp den capuccinon hon för fem minuter sedan ställt på det andra bordet när vi sagt att den inte var vår.

(Vår middag. Ingen höjdare.)

Det tog oss mer än en halvtimme att få henne att dels förstå att vi hade fått fel saker på notan och dels att acceptera att vi inte tänkte betala för saker vi inte hade ätit. Det var inte så mycket pengarna, visst kan jag betala 150 spänn extra för en förvisso ganska trist middag, men varför ska jag göra det? Hon blev oerhört oförskämd, förolämpade oss båda, blev paranoid och sa att alla var på henne, att det var hennes restaurang och hon gjorde vad hon ville, att alla svenskar var likadana och att det var så typiskt Sverige att vara så kritiska och anklagande. Så var det inte i Barcelona, fortsatte hon upprepa. Jag och Lina blev väldigt förvånade då vi båda höll en lugn och artig ton och inte var det minsta otrevliga. Vi var snarare oerhört milda och pratade med henne som man gör till ett barn som man föröker stryka medhårs för att slippa ett raseriutbrott. Hon stod bredvid mig och ringade in saker hit och dit på notan, jag förstod inte alls vad hon höll på med, lutade sig obehagligt nära mig och var helt osammanhängade i vad hon snackade om. Vår nota var enkel. vi hade ätit 5 tapas och druckit en läsk.

Det var allt. Ändå så förstod hon inte vad vi menade att vi ätit. hon hävdade att vi hade ätit 7 tapas och druckit en capuccino och blev jätteupprörd när vi bestämt sa ifrån, att nej, det hade vi visst inte.

(Notan, lägg märke till det ”rena” fatet notan kom in på..)

Hon tog vår nota, försvann med den och slog ut en ny och efter tio minuter fick vi den nya notan, som såg exakt likadan ut som den förra. Än en gång fick vi förklara att det var saker på notan vi inte hade ätit och hon blev jätteupprörd igen, försökte skriva ner vad vi hade ätit men gjorde det på spanska så vi inte förstod vad hon sa. Vi skrev ner vad vi hade beställt på svenska och hon vägrade att förstå vad vi menade. Det gick inte att nå fram till henne. Hon tog fram en miniräknare och slog än det ena och än det andra på den. Mannen i köket höll sig mest undan. I samma veva hade det enda andra sällskapet i restaurangen också fått sin nota, fastän de inte ens fått all mat de betsällt och deras nota var inte heller korrekt. När de påpekade detta, klockan var halv nio, sa hon bara att hon skulle stänga, så de fick gå. Det var hennes restaurang, där hon gjorde som hon ville. Hon var otrevlig, högljudd och stirrig. Pratade om hur svenskar är och hur dåligt sverige är. Att alla alltid är så anklagande och om vi bara vore lite lugnare och inte hetsade upp oss (där satt vi som två duktiga svenska flickor och agerade minst av allt upphetsat eller upprört) så skulel allt bli så mycket bättre. men nej, svenskar har aldrig sett något annat i världen och därför kommer vi ingenstans..yadda yadda.

När vi slutligen hade kommit överens om summan för notan så fick hon mitt kort (åh vad jag önskar att jag haft kontanter!) och försvann upprört in i köket där hon både grät och pratade  telefon ca 10 minuter, utan att komma ut med mitt kort eller ett kvitto att signera. När jag frågade efter kortet fick jag det, utan att hon dragit det eller ens kommit i närheten av att tagit betalt, istället ifrågasatte hon var jag hade bott förut ”Du har väl aldrig varit utanför Stockholm” och verkade oerhört instabil, grät stundtals. Sa helt plötsligt att hon bara jobbade extra och det var så oerhört stressigt (med två sällskap på mindre än sammanlagt 6 personer?) samt att alla var ute efter henne och det var så jobbigt.

Lina var mycket upprörd och jag kände mig väldigt kränkt och skärrad över hennes beteende och ville helst bara gå därifrån. Det tog en stund innan hon fick kortmaskinen att fungera efetrsom hon dragit ur alla sladdar ur den och vänt och vridit på den en bra stund.
När vi kom ut från restaurangen var både jag och Lina chockade och upprörda över sättet vi dels blivit behandlade på samt hur oerhört instabil tjejen varit. Både vi och det andra sällskapet ansåg att hon var kraftigt påtänd. Hon luktade dessutom en hel del alkohol, men verkade inte full. Så jag antar att hon hade krökat innan jobbet, blivit för full och tagit koks för att ”nyktra till” och istället blivit helt kajko i skallen.

Jag har aldrig någonsin varit med om en liknande händelse eller blivit så oerhört dåligt bemött tidigare. Enda skälet till att vi inte reste oss och gick istället för att betala var för att i vår värld sjunker man inte så lågt, man gör bara inte så.

Jag skickade faktiskt ett mail till restaurangen när jag kom hem nyss och förklarade hur illa bemöta vi blivit och att det inte är okej med personal som är så drogpåverkad. Får se vad de svarar. Herregud, som om man inte har nog med sina egna problem.

Om maten var god? Inte särskilt.

Men, för att ta det hela från början:
Det var galet, jag upprepar, galet mycket folk på plats.
26 000 kvinnor deltog i Tjejmilen och på plats var mångas familj och vänner.
Det var ett ordentligt folkmyller.

Jag hade bestämt mig för att starta i sjätte startgruppen och det var ett bra beslut. Jag hade också bestämt mig för att ta det ordentligt lugnt i början och inte dras med av att så många får spatt första kilometrarna och sedan får gå resten, för att de gått in i väggen (been there done that..).

Jag höll tempot runt 8 min/km och det kändes över förväntan bra. Det var skönt att kunna koppla bort alla andra (även om jag blev tokig på folk som gick så man inte kunde springa förbi). Längs me dhela vägen fanns folk som hejade på, musik och vattenstationer.

Det blev tungt efter 7-8 km men då stod det folk och hejade på längs vägen så man ficklite energi och sen var dte bara en kilometer kvar och helt plötsligt såg man mål framför sig.

Jag klarade båda mina målsättningar: jag sprang hela vägen och kom i mål på 77 minuter! Tre minuter bättre än vad målet var. Hurra för mig!

Tid: 77 min
Sträcka: 10 km

Hastighet: 7,79 km/h
Tempo: 07:42 min/km
Maxpuls: 195
Snittpuls: 178